I en kulturartikel i DN  skriver en  könskonservativ kristen Timbrofundamentalist många ord om Breivik.

Han lyckas HELT  undvika ett ord som också i allra högsta grad styrde Breivik.

Den europeiska civilisationens öde vilar ytterst på de europeiska männens handfasta motstånd mot den politiska korrekta feminismen.”

Ur Anders Behring Breiviks Manifest

RPM glömmer att nämna ordet -  antifemisism.

Ett litet stycke ur  inlägget om Breiviks krig  - mot kön och religion

"Breiviks fiender är mångkulturen, " kulturmarxism" och feminism.

Han anser att jämställdhet försvagar mannen.

Hans övertygelse är att kvinnors utökade rättigheter har skett på mannens bekostnad.

Det är ett nollsummespel i hans värld.

Mannen har försvagats och kvinnan har fått för mycket makt."

Vad männen har försvagats av är - feminism.

Författaren till dagens artikel har tidigare skrivit en  djupt antifeministisk  artikel på SvD.

För att det skulle svida lite extra,  gjorde han det på självaste årsdagen av införandet av kvinnlig rösträtt i Sverige.

Ur den artikeln:

att kvinnor i västerländska demokratier på ett väsentligt sätt tvingas till sämre liv; att politiken har en skyldighet att ändra vårt sätt att tänka – nå, ingen tror på det där längre. Under en period spred sig dessa föreställningar, men vem hör framstående politiker prata könsmaktsordning idag

 lika stark är trötthetskänslan inför det krympande antal aktivister som driver vidare den feministiska kampen

Vad mera är, under den korta period då feminismen faktiskt drev fram beslut, infördes en mängd liknande krav i alla möjliga sammanhang: jämställdhetsplaner, genuskurser, unisexundervisning, inga volanger på gympan – you name it.

De dröjer sig kvar. Förutom att det rent intellektuellt och moraliskt är förkastlig.

Vilket politiskt parti blir först med att efterfråga en vitbok över feminismens kostnader

Varför undviker den här könskonservatisten ordet feminism idag? Av vilken anledning?

Vidare.

Breivik ville på Utöja i första hand döda den tidigare statsministern Gro Harlem Brundtland.

Han t o m fantiserade om att halshugga henne, filma det och läsa upp en text och sedan  lägga ut det på nätet.

Som ett triumfatoriskt offer som han nedlagt i sin kamp.

Trots att hon inte har varit i regeringspolitiken under de senaste dryga 15 åren, så var det hon, kvinnan, som var

 det främsta målet.

Inte de aktiva  idag i första hand. Inte de skyldiga männen idag , de var sekundära offer som inte fick  samma

triumfatoriska plats i hans fantasier.

Breivik ångrade att han skadade och dödade två personer.

Båda män.

Från AB:s rapportering om rättegången:

Breivik nämnde också en annan person vid namn, en 26-årig kille som fortfarande går på kryckor som jag pratade med för ett par dagar sedan. Han ville också be honom om ursäkt, då han också var oskyldig

En man och en kvinna som passerade förbi, men alltså, det är ju möjligt att Breivik anser att en av dem ändå var ett så kallat legitimt mål, det vet jag inget om, jag vet bara att det var enbart en man som han nämnde specifikt, att han verkligen beklagade att han dog.

Han bad om ursäkt till hans familj att han dog

Någon kvinna ångrade han inte att han dödat. trots att han fick veta att en kvinna på ön inte tillhörde AUF utan  en kristen organisation  och att en mycket ung kvinna bara hade  tillfälligt sommarjobb i regeringsbyggnaden.

Ingen utav dessa offer  eller alltså den oskyldiga kvinnan på gatan kände han någon ånger för.

I Breiviks värld är det skillnad på kvinnor och män. PÅ kvinnor och  det norska folket.

RPM  nämner  inte Breiviks kategoriska  mentala skillnad på kvinnor och män.

Han nämner inte att Breiviks krig också var ett krig mot feminism,  kanske  var det  hans största inre raseri.

Det han kände mot västerlandets kvinnor. De feministiska.

Några citat från rättegången igen (AB):

Män i dag är feminiserade, de saknar ryggrad, Vi vill återinföra Norges gamla principer

Här i Norge är det normalt för män som visar känslor, men i de flesta länderna i världen är män uppfostrade att inte visa käsnlor. I japan till exempel ska män inte visa känslor, och det är ett ideal jag delar jag hade inte klarat att genomföra aktionen och jag inte hade tagit bort min empati.

Breivik har en mycket problematiskt inställning till kvinnor i allmänhet och till känslor i

samband med kvinnor i synnerhet.

Han har själv sagt att hans mor är hans akilleshäl.

Skulle modern  mot förmodan vittna i rätten skulle förmodligen Breivik bryta ihop.

En ukrainsk kvinna som han annonserade efter lämnade honom för att han hade en dålig kvinnosyn.

Breivik köpte prostiterade,  hur han behandlade dessa kan man bara gissa sig till, med förmodligen kände han

då den makt som han så väl behövde.  Kvinnan stod då under hans befäl; som en kvinna i hans värld ska göra.

I  det tidigare inlägget om Breivik  behandlas hur män som inte klara västerländska kvinnor fungerar ihop med

kvinnor som inte är "förstörda" av feminism.

I Breiviks värld är det skillnad även i skuldfrågan på kvinnor och män.

Kvinnor är automatiskt skyldiga och alla är därmed legitima mål.

Därför ångrar han heller inte något av morden på kvinnor, inte ens de slumpmässiga.

Dagens antifeministiska krönikör nämner  inte Breiviks mentala skillnad på kvinnor och män.

Han nämner,  som sagt,  inte Breiviks  krig mot feminism.

I Manifestet står också:

Ladies should be wives and homemakers, not cops or soldiers, and men should still hold doors open for ladies. Children should not be born out of wedlock."

Det skulle en könskonservativ Timbrokrönikör också  skriva under på.

För författaren till dagens mångordiga artikel har, som sagt,  själv denna antifeministiska  inställning.

Självklart nämner han inte Breiviks mentala skillnad på kvinnor och män.

Självklart nämner han inte Breiviks krig mot feminism.

Då skulle hans egna värderingar, hans egen antifeminism  kanske för väl överensstämma med den

som är huvudpersonen i hans text.

Kanske skulle det rentav bli pinsamt tydligt att det, som alltid , är kvinnan som är den första främlingen

och hon som är mest skyldig både i bibeln och i omvärlden.

För kriget mot kvinnan fortgår på olika fronter än idag,  med oförminskad styrka.

Och tystnaden i artikeln idag om det är talande.

Händelsen med tårtan utformad som en svart kvinna fortsätter.

Idag publiceras en kulturartikel om detta på DN.

Författaren  drar paralleller till amerikanska  soldaters övergrepp under krigföring i andra länder.

Han skriver om rasism men inte med ett enda ord om att det inte bara är en svart människa  - utan också en kvinna.

Men vad visar tårtkroppen egentligen  här ?

Är det en bild av alla de  övergrepp på talibaner eller på andra inhemska milisgrupper som begås av utländska soldater?

Eller är det inte en bild av det totala ofattbart  stora antalet grymma våldtäkter som ständigt pågår i krig?

Där kvinnokroppen är offer.

Där kvinnors underliv konsumeras, både bildligt och bokstavligt.

För att de är de andra. De exotiska andra.

Där finns de  under decennier nedtystade övergreppen som amerikanska och andra soldater gjort sig skyldiga

till på kvinnor,  för att de anser sig ha rätt till det.

Det vidmakthålls genom  det totala  osynliggörandet  som fortsätter på kultursidan idag och

genom hela den här debatten.

Att det är en kvinnas underliv försvinner helt och vad det betyder att det försvinner.

Det är en tårta som inte syns  på bilden - den döljs under. En osynlig.

Amerikanska soldater som just nämns  i artikeln, har i allra högsta grad gjort sig skyldiga

till övergrepp - på just underliv.

Borde inte det dyka upp, åtminstone också?

Det är amerikanska soldater som  sett till att  Thailands kvinnor och flickor  våldtas och konsumeras än idag.

Grunden till det las under Vietnamkriget, då landet blev deras permissionsland nummer ett, på bekvämt avstånd

från krigets fält i Vietnam. Över 100.000 soldater  behövde förses med  kvinnor som avslappningsmedel från skräckfyllda upplevelser.  Landets kvinnor räckte inte till så det transporterades in unga flickor från grannländerna

som boskap eller -  varför inte  - som tårtkroppar.

Ledningen i landet blev förstås rikligt belönad av Amerikas försvar för sin välvillighet att ordna fram kroppar.

Man skar till det man behövde och idag fullföljer, bland andra, även svenska män denna tårtunderlivskonsumtion.

Men - ingen tårta bakas för dessa unga kvinnor och flickor, inget blödande underliv får synliggöra detta etniska förtryck.

 Thailand, detta våldtagna land där kvinnor är varor, skulle ensamt kunna vara anledningen  till att denna kvinnas

blödande tårtunderliv exponeras för allmän beskådan, precis som sker  i barerna i Pattaya och på andra ställen i turistparadiset.

Där som även svenska män konsumerar tredje världens fattiga "underlägsna"  kvinnor.

En rasism och exotism  om sker öppet och alla vet om det.  ÄNDÅ försvinner det nu.

Och för att bli ännu tydligare; svenska  FN-soldater i Kongo på 60-talet konsumerade  just negresser. Där behövs  inte ens  tårtkvinnokroppen  omvandlas till någon  annan etnicitet, då räcker det med Afrikas svarta kvinnokropp.

Och det behövs inte ens amerikaner  -det räcker med svenskar.

Under Balkankriget uppmärksammades massvåldtäkterna som alltid begås i konflikter och krig, som

en grym  följd och som en konsekvens av mäns rätt till konsumtion av kvinnokroppar.

Men Östeuropas fattiga  kvinnor lider än idag av detta, då de utgör stommen av de som konsumeras  i

Europas bordeller. Som i Tyskland eller Nederländerna. Även där av svenska män.

Att artikeln fullständigt bortser från denna verklighet är ett tecken så gott som något på det man inte talar om.

Det är inte rasism, för det talas det om öppet. 

Varför är det en kvinna? Varför inte en man?

Varför fortplantas bilden av kvinnokroppen som en fond  för annat,  genom århundraden fram till idag?

För att det är normaliserad sexism och exotism:

Det är alla  de miljontals underliv som konsumerats och som fortfarande konsumeras i det etniska

och könsmässiga förtrycket.

Baksidan av 30 grader i februari.

Så detta blödande underliv med det skräckfyllda utrycket i ansiktet, är mer än något annat en  påminnelse om de

våldtäkter  som begåtts av alla främmande makter och överlägsna grupper  som upprätthålls än idag.

Och som får pågå.

För de får inte ens vara med som en ingrediens i debatten om denna tårta.

En konstnär har gjort en installation som föreställer en tårta utformad som en negress där inkråmet är blodfärgat.

I SvD, DN, DN, SR, AB

När man skär i underlivet på kvinnan, så skriker konstnären.

Kulturminister skär med ett leende i denna blodröda massa under skriken.

Obehagligt av flera skäl.

Men också rörigt för här rörs olika skikt i vårt samhälle ihop.

Men allt ALLT kokar ner till en enda sak:

En sexististiskt verk.

Kön och ras brukar röras ihop. Men det hör ihop på ett så intrikat samhälleligt plan att vi inte ens alltid ser det.

Afrosvenskarnas förening protesterar mot rasism. Men då missar dom en sak.

För konstnären, själv afrosvensk, reagerar med det vanliga: "Skulle jag vara  rasistisk?"

Så sitter dom där och stångas och missar målet.

Att det är sexism.

Hiphopen brukar användas sig av samma medel, sexualiserade svarta kvinnokroppar i rad.

Ingen afrovensk eller annan förening av samma slag protesterar mot det.

Men det är precis samma sak som med den här tårtan.

Svarta kvinnokroppar, som konsumeras av både svarta och vita män.

Som något självklart men  precis samma företeelse i grunden.

För en tid sedan kom en debatt om sexism i operavärlden igång som fortfarande är levande och  

förhoppningsvis kan leda till en förbättring i den konstformen.

Det började med att en kulturrecensent uttalade sig om en operaföreställning och fortsatte med ett grovt.

sexistiskt påhopp på facebook av dramaturgen och andra män.  Expressens recensent om detta här.

Den aktuella dramaturgen är alltså homosexuell.

Han förvarade sig då mot sexistanklagelserna med att han var homosexuell, hur kan han vara sexistisk?

Hans svar i Expressen här.

Ett tidigare inlägg behandlade detta här.

Men det ger inget frikort, tvärtom, som framförts flera gånger i debatten så använder en

del av homosex-rörelsen kvinnokroppen som ett redskap för att uttrycka sin sexualitet.

Kvinnokroppen objektifieras alltså dubbelt.

Björn Wiman, krönikör i DN tog upp detta.

Även i det här fallet med den nakna kvinnokroppen som blöder kommer den här aspekten in.

Det har helts glömts bort i sammanhanget.

Se en delvis klargörande debattartikel här.

Det är bara att dra parallellerna till operavärldens diskussion för att se att även i detta

konstutryck använder den homosexuella konstnären kvinnokroppen som ett redskap.

Kvinnokroppen, naken, blödande, är bara en rolig sak.

Han går då både i  hiphopens och operavärldens fotspår.

Men det här är känsligt - få verkar våga ta upp det annat än i operavärlden då.

Det gäller att förstå vad det är som händer nu när allt rörs ihop och förenklas;

Att det handlar om sexism. Ren illande  blodröd sexism.

Både från en afrosvensk man och en homosexuell man. Samtidigt.

Men det handlar  om att kvinnokroppen är ett redskap.

Detta borde en minister hinna uppfatta för att man ska känna förtroende för denne.

Men få som skrivit om detta och greppar vad det egentligen handlar om.

Ras OCH kön där kvinnokroppen alltid, som vanligt,  alltid drar kortaste strået.

Borås tingsrätt har friat de vuxna i målet som handlar om  andeutdrivningen på en flicka, som återges i  DN , SvD , GP.

/Tillägg 23.4 Domen överklagas GP DN/

Rätten anser att den enda bevisningen som finns är flickan.

De lägger också, som vanligt är i svenska domstolar all bevisning på ett barn.

Barnet får ensamt uppbära allt ansvar för att svenskt rättsväsende ska skipa rättvisa.

I ett tidigare inlägg om en 14 årig serbisk flicka valde rätten samma utgångspunkt.  Inlägg med dom se här

I ett annat åtal där två barn, syskon,  utsatts för övergrepp så räckte det inte ens med två barns berättelser

eftersom  det ansågs bla som en nackdel att syskonen talat med varandra om övergreppen. Inlägg med dom se här.

Det känns som att man  kan konstatera att när rätten har den utgångspunkten att ett barn ensam ska ta hela

 bevisbördan så letar de också särskilt noga efter för gärningsmännen förmildrande omständigheter.

En formulering som återges i media är följande:

Tingsrätten vill även avslutningsvis i detta fastslå att det inte torde vara straffbart att

uppträda på ett kränkande eller otrevligt sätt gentemot ett barn i familjen

Varför skriver rätten så här? Vad vill man ha sagt egentligen med det?

I domen från TR står också följande :

Av förhören med henne framgår också att hon, i vart fall sedan flytten till

familjehemmet, på internet letat upp och tittat på videoinspelningar (You Tube) från

olika religiösa sammankomster och, troligen, andeutdrivningar. Det framstår som

oklart i vilken utsträckning detta eventuellt påverkat hennes berättelser men bara

förekomsten av detta faktum gör att en viss försiktighet måste iakttas när det gäller

att bedöma hennes trovärdighet.

Man anser alltså att dels ska en tonåring idag inte göra som andra tonåringar, spendera tid på nätet.

dels att flickans sätt att söka information läggs henne till last.

Att ett barn som utsatts för någon typ av övergrepp försöker få grepp, förståelse och bekräftelse

om vad som hänt är inget  konstigt eller avvikande.

Ett övergrepp behöver bearbetas av ett barn på olika sätt. Det är snarare  normalt.

Ett sätt är att söka information om just det barnet utsatts för. Det är inget märkligt i sig.

Men rätten VÄLJER att lägga det till last för barnet.

Det är en värdering som grundar sig på okunskap om barn som utsätts för övergrepp.

Barn ringer till BRIS för att de vill ha  hjälp att förstå.

Inte för att de ska få idéer som de sedan illvilligt vill sprida.

I domslutet står också:

En annan sak som påverkar detta är att hon inte

berättat om händelserna förrän ganska lång tid efter det att dessa skall ha inträffat.

Att det dröjer innan ett barn känner sig tryggt nog att berätta är inget konstigt alls.

Det kan dröja 30 år i vissa fall, vissa berättar aldrig.

Det har inget med sanningshalten att göra.  

Rätten glömmer återigen att det är ett barn det handlar om.

Vidare:

När det gäller minderåriga torde dessa i allmänhet följa

sina föräldrars val av religion eller religionsutövning utan att detta kan anses som

ett straffbart utövande av makt eller tvång gentemot den minderårige.

Här handlar det om andeutdrivning av ett barn.

Vad menar rätten?

Är det ok att anse att vuxna är besatta? Att utöva våld och förtryck?

Är det då ok att göra det mot barn?

Det här resonemanget behöver utrönas mer än i en domstol.

Det kan upplevas som skrämmande att en svensk domstol anser att exorcism är att utöva  

religionsfrihet gentemot ett barn.

Det är just sådan här grumliga resonemang som skapar olika typer av motsättningar  i ett samhälle.

Det här kan komma att bli problem framöver.

Rätten reder inte ut detta ställningstagande på ett förtroendefullt sätt.

Rätten späder däremot  på  med en brasklapp, som snarare förvirrar mer:

Det kan också erinras om att utövandet av olika former av andeutdrivning eller

exorcism inte torde vara sällsynt varken inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom

den katolska kyrkan internationellt.

Om barnet skriver rätten:

Hennes berättelser har varit spontana, mycket inlevelserika

och i huvudsak likartade.

Och:

I huvudsak finner tingsrätten dock att /barnet/ lämnat en trovärdig

berättelse. Hon har emellertid inte för någon berättat om det hon skulle ha varit

utsatt för och inte heller har sådant iakttagits av någon utomstående

Återigen måste TR betona att ett barns svårigheter att tala om en omskakande upplevelse i en

familj  ska läggas barnet till last.

Inte de händelser hon har varit med om och att dessa kan vara traumatiserande i sig.

Flickan har också gått ner i vikt som en följd av att hon inte fått mat pga av sin "besatthet".

Det skriver rätten följande om:

...framgår också att /barnet/ under denna tid i vart fall inte haft ett för lågt

BMI utan inledningsvis varit överviktig.

Detta skulle  kunnat ses som ett indicie på att det flickan berättar är sant.

Istället väljer rätten att bortförklara det med att det är normalt och hon var ju överviktig.

Klart att hon vill banta, verkar rätten tro.

Borås tingsrätt söker snarare  i denna dom efter  för gärningspersonerna förmildrande omständigheter än att

verkligen gå till botten med vad som hänt.

De väljer istället för att se samband och  orsak - verkan,  att se olika händelser  isolerat från varandra.

Det här domslutet följer tyvärr samma mönster som tidigare: man lägger stort ansvar på ett barn,

man har dålig barnkunskap, man tolkar händelser som enskilda istället för sammanlagda.

Framför allt förstår man inte hur ett barn kan vara i  beroendeställning även efter att övergreppen avslutats.

Då hjälper det alltså  inte ens att hon anses trovärdig när hon väl berättar.

Det är tråkigt att barn har så lite rätt att bli hörda som barn och inte som små vuxna i svenskt rättsväsende.

.

Domens målnr:

B 212-12

Rättegången mot Breivik har inletts.  Här i DN , GP ,  SvD , SR , SvD .  

I media visas bilder när Brevik gråter av rörelse över sitt  eget manifest.

Rättegången inleddes  med att Breivik ville yttra sig. Han ansåg att rätten var politisk.

Det han anförde då  att rättens ordförande var vän till  Gro Harlem Brundtlands syster.

Gro Harlem Brundtland var Norges första kvinnliga statsminister och den första kvinnliga i Norden överhuvudtaget.

Hon regerade under en tioårs period och hon satte jämställdhet på kartan i landets politik och hon var 

och är en förebild för kvinnor och även  för flickor.

Hon visade att kvinnor kunde leda ett land och göra det med styrka och övertygelse.

Hon har sedan dess haft en rad internationella uppdrag.

Gro Harlem Brundtland var Breiviks främsta mål på Utöya. Han blev försenad på grund av trafiken så

hon hann lämna ön.

Slumpen styrde.

Brevik visade med denna markering i rätten idag tydligt sin ideologi.

Breiviks fiender är mångkulturen, " kulturmarxism" och feminism.

Han anser att jämställdhet försvagar mannen.

Hans övertygelse är  att kvinnors utökade rättigheter har skett på mannens bekostnad. Det är ett nollsummespel i hans värld.

Mannen har försvagats och kvinnan har fått för mycket makt.

Samma åsikter råder på nätet, både i bloggar och  tex i medias kommentarsfält .

Männen i dessa elektroniska fält  anser att mannen är ett offer för kvinnors maktbegär, de avskyr feminism mest av allt.

Dessa män anser att kvinnor är självcentrerade, bortskämda, tar över mäns jobb, tar över i familjen, är hjärntvättade till att tro att det är jämställda med mannen, att de är lika mkt värda som män.

De har svårt med att kvinnor har så mycket makt. De skyller på TV, media, staten, institutioner.

De avskyr feminism och vill ha traditionella könsroller.

Alla som förespråkar jämställdhet är feminazister.

De anser sig inte avsky kvinnor, bara västvärldens kvinnor.

De anser , likt Breivik, att jämställdhet sker på mannens bekostnad. Ett nollsummespel som sagt.

Brevik ansåg att kvinnor från tredje världen, eller från fattigare länder är ok att importera för västvärldens riktiga män.

För dessa kvinnor är inte förstörda av feminazism.

De är inte kulturbärare från sitt land, sitt ursprung, de är bara lydiga kvinnor. Riktiga kvinnor. Sanna kvinnor.

Att se kvinnor som likvärdig partner i äktenskap och familj är för dessa män på nätet som att förlora kontrollen.

De vill vara familjens överhuvud och familjeförsörjaren.

De uttrycker tvivel, ibland till och med ångest, över vad de kan bidra med och vad de kan ge en kvinna som redan

har allt och i deras ögon har kvinnan nu makten.

De ser sig själva som offer för denna kvinnliga  makt, enligt dem.

I verkligheten återstår mycket innan jämställdhet råder.

Men tredje världens kvinnor är ok, för de får dessa män att känna sig manliga.

Terrordåden i Norge  handlar lika mycket  om kön som religion.

Breivik håller  inte bara feminister utan hela västvärldens kvinnor ansvariga för islams påstådda övertagande.

Värt att komma ihåg  i medias elektroniska fält.

"Den europeiska civilisationens öde vilar ytterst på de europeiska männens handfasta motstånd mot den politiska korrekta feminismen.”

Ur Anders Behring Breiviks manifest.

En historia på Göteborgsoperan rullas upp som har sitt ursprung i en facebookkommunikation.

Bakgrunden är  återgivet i här i GP.

I fredagens Expressen skrev opera­kritikern Gunilla Brodrej på kultursidorna om operasexismen och att hon blivit påhoppad på Facebook.

Hon nämner bland andra Operans dramaturg, Göran Gademan, och en solist i ensemblen, och tidskriften Operas chefredaktör Sören Tranberg, som delaktiga i nätdiskussionen. Så här refererades samtalet i Facebookstråden:

NN: ”Tror att hon behöver ett rejält kylskåpsknull”.

Göran Gademan: ”Där satte du fingret på den ömma punkten, NN”.

Operasångare: ”Hon har nog fått för lite …”

Sören Tranberg: ”Ömma punkten: Kylskåpshandtaget, eller...”

Göran Gademan: ”hahaha”.

Vuxna mäns konversation - bäst att förtydliga.

Vuxna män från operavärlden.

Det har har lett till förvecklingar.

GP:s  kulturskribent skriver följande

Problemet är uppenbarligen inte kommentarerna i sig och den människosyn de speglar utan att rollerna sammanblandats, att den unkna synen blottats för en offentlighet.
I själva verket är det precis tvärtom.

Det faktum att rollerna sammanblandats, att dessa kommentarer spreds till omvärlden är utmärkt. Det tvingar Göteborgsoperans ledning att ta itu med ett problem som tveklöst finns. Det inträffade måste bli startskottet för en bredare och djupare diskussion inom Göteborgsoperan. En diskussion som inte i första hand handlar om sociala medier, utan om grundläggande värderingar. Att det finns en del att arbeta med torde vara ställt utom allt rimligt tvivel.

Och kommunalrådet Jan Hallberg, tillika vice ordförande i styrelsen för Operan, uttalar sig i följande artikel.

Men:

Göteborgsoperan lägger locket på efter några pliktskyldiga floskler.

.....håller Operan också på att arbeta med en policy för sociala medier.

– Självklart ska det finnas en respekt för yttrandefriheten, men man måste också veta var gränsen går för vad som får sägas.

Sammanfattningsvis säger sig /Operans ledningsgrupp/se allvarligt på händelsen. Den menar att Gademan brustit i omdöme och beklagar att han som medarbetare vid Operan agerat på ett sätt som kan uppfattas som kränkande.

Påföljden för det sexistiska påhoppet på Gademans Facebooktråd blir en erinran.

Vad det innebär är oklart. I pressmeddelandet skriver operachefen Lise-Lotte Axelsson:

– Medarbetaren har fortsatt förtroende i sin yrkesroll på Göteborgsoperan trots det inträffade.

Jaha.

Så är det alltid; synd att det kunde  UPPFATTAS som kränkande,  inte att det VAR kränkande.

Så lägger Operan skulden på den utsatte och skyddar sin dramaturg.

Känns det igen?

När det handlar om djupt sittande värderingar som kom upp till ytan.

Borde inte Operans ledningsgrupp var tacksam istället att deras dramaturg visar sitt rätta ansikte ?

Precis som GP:s skribent påpekade?

En genusvetare intervjuas i en av artiklarna.

Genusvetaren Lisa Lindén arbetar med jämställdhetsfrågor och har studerat teater- och operarepertoar ur könsperspektiv. Mellan 2004-2011 såg hon 40 föreställningar. En av uppdragsgivarna var Göteborgsoperan.

Lisa Lindén säger att det utifrån pågående debatt inte är mycket som har förändrats när det gäller skildringar av sexualitet:

- Just på Operan var ett återkommande drag i analysen att det var vanligt med en rå, manlig sexualitet där det förekom mycket sexualiserat våld mot kvinnor, ofta för att uttrycka en stämning i föreställningen. Kvinnor framställdes ofta som subjekt i form av prostituerade.

Göteborgsoperan har staten pumpat in miljoner i och Göteborgs kommun har bidragit såväl som länet till verksamheten.

Ska allmänna medel gå till att en verksamhet som har medarbetare med en kvinnosyn som objektifierar halva Sveriges befolkning? Är det ok?

Till en verksamhet som skyddar och upphöjer konstnärliga ledare såväl som enskilda medarbetare som har värderingar som en flashbackmobb?

Hur ska de kunna spegla en komplex verklighet? Och kvinnors del i  den? Glada prostituerade? Män som tar för sig?

Detta visar att vardagssexism är utbredd överallt.

Ingen verksamhet är skonad.

Den finns hos medelålders it-nördar, hos fotbollspelare, lärare, regissörer, operasångare, lastbilschaufförer, direktörer, poliser, ledningsgrupper , hos chalmersprofessorer som nyligen uppdagades här och här , osv.

Och att de som är sexistiska beskyddas. De är missförstådda, har utsatts för komplott, menade inget illa osv.

Vad är det som gör att Operans dramaturg så  självklart uppmuntrar att en kvinna behöver ett knull?

Och att en chefredaktör, tidigare sångare vid samma opera, nu en som ska spegla operavärlden,  gör samma sak.

Bröder emellan?

Finns det något som förenar så som lite "hederligt kvinnoförakt"?

 Som ett objektifierande av kvinnan som ett sexualobjekt?

Där tar alla bröder sig i hand över alla yrkesgränser , över alla nationsgränser, över alla  religionsgränser, över alla etniska gränser. Där finns inga gränser.

Så Göteborgsoperan tar lätt på det.

Det är ju bara lite vanligt kvinnoförakt, inget som ruckar på förtroendet. "Vi ser över rutinerna på sociala medier".

Men här kvinnosynen bär operans dramaturg med sig överallt, i varje möte med en kvinna, i varje uppsättning, hur en kvinna ska framställas, hur hon ska betraktas , hur hon ska titta och bli betittitad.

Hur kvinnan ska vara ett ting eller en människa.

Det här är  kultur som skapar och vidmakthåller urgamla  strukturer. De patriarkala strukturerna. Istället för motsatsen.

I GP skriver åklagare Thomas Ahlstrand en debattartikel där han pekar på en utveckling som skett i domstolarna under senare år.

I fyra punkter visar Ahlstrand vad som har hänt.

Fyra idéer ligger bakom

Det beror på fyra idéer som, utan lagstiftning eller egentlig debatt, fått fotfäste bland inflytelserika jurister.

-Den första idén är tanken att domstolarna ska inte söka sanningen, bara det som är bevisat. En i sig sund tanke som till överdrift leder till idén om rättegångar som spel, som tävlingar, som teater.

-Den andra tanken, som är en överdriven misstolkning av en princip från Europadomstolen för mänskliga rättigheter, är att det spelar ingen roll vad den misstänkte säger, om han ljuger eller ljugit, eller bara tigit sig i genom en polisutredning och rättegång; det är vad han säger sista gången, i rättegången när han vet vad alla andra har sagt och känner till all bevisning som finns, som räknas.

-Den tredje tanken är att det spelar ingen roll hur många bevis för en misstänkts skuld som finns; de får inte vägas samman till ett helt.

-Den fjärde idén är att åklagaren inte bara har bevisbördan för vad som hänt i yttre mening, utan även vad som hänt inne i den misstänkte personens huvud.

Meningen allra först är intressant och avgörande för vad som tas upp i de fyra punkterna

"Det beror på fyra idéer som, utan lagstiftning eller egentlig debatt, fått fotfäste bland inflytelserika jurister"

Det här visar på  den juridiska drift som pågår, som man ständigt måste uppmärksamma.

En juridisk drift är alltså att en lagtext under årens gång kommer att, utan att texten ändras, få en annan innebörd än den ursprungligen skulle ha. Eller att domstolar väljer att tolka lagen på ett annat sätt än vad som var tänkt, som vid införandet av kvinnofridslagstiftningen, inlägg  om hur domstolar hanterar denna lag här.  ( Jämför uttrycket  genetisk drift, alltså en slumpmässig förstärkning av vissa egenskaper.)

Den här juridiska driften sker utan att det kommer upp till allmän kännedom, det bara sker i  "väggarna."

Domare låter sig påverkas av en sorts allmän inställning kollegor emellan utan att ta ställning själva till om det är rätt eller inte.

Det är i sådana här lägen det är oerhört viktigt att inte ha för konforma grupper.

Ju mer lik en grupp är i desto större risk att sådant här händer.

Finns  det dessutom en egen värdering som understödjer denna drift, så är det desto enklare att falla för den.

Flera uppmärksammade domar den senaste tiden har varit tydligt påverkade av både värderingar och en sorts överdriven nit - som en utgångspunkt - att fria den åtalade.

Ett exempel på det är en  dom som kom ifrån Hovrätten över Skåne och Blekinge förra veckan, som  friade en man som fällts i tingsrätten för bl a barnvåldtäkt.

Vad skrev då HR? Här följer  fem utav de argumentationer och slutsatser som HR skriver i sin dom och reflektioner över dessa.

1.

HR skriver att barnen inte reagerat på det sätt som   barn som utsätts för övergrepp ska.

Samtidigt kan konstateras att de uppgifter hon

sammantaget lämnat om denna händelse inte innebär att de sexuella handlingarna har

beskrivits särskilt detaljerat. Hon har inte heller berättat om några egna reaktioner eller

intryck som gör att berättelsen i det hänseendet kan beskrivas som särskilt levande.

Däremot saknas även här i stor utsträckning detaljer om de sexuella handlingarna, både vad gäller hur dessa gått till och inte   minst hur målsägande A upplevt saken av dem har heller, enligt vad som framkommit, visat några känslomässiga reaktioner inför …/

Barnen beter sig uppenbarligen inte som domarna har förväntat sig och då är det barnen som ska anpassa sig till det och inte tvärtom.

 2.

HR anser också att barnet /en haft en avsikt att avsluta sin mammans förhållande med den misstänkte mannen och att det

varit ett skäl till att de hittat på.

Målsägandena förefaller inte ha varit nöjda med att

deras moder valt att fortsätta förhållandet med honom, t.ex när han kom tillbaka från

behandlingen.

Med detta vill HR alltså tala om att barnen skulle varit både beräknande och planerande nog att kunna

använda ”våldtäktsvapnet” i sina planer. Med andra ord att deras berättelse skulle tyda på en förslagenhet snarare än att de utsatts för övergrepp.

3.

HR skriver vidare att det är negativt att  flickorna talat med varandra och med kamrater om det inträffade.

Värdet av detta hade emellertid varit större

om det hade rört sig om två målsägande som inte hade talat med varandra och även i

övrigt kunde anses vara oberoende av varandra. I detta fall framgår det av målsägandenas

berättelser att de två hade talat med varandra och det redan innan målsägande B

talade med sin mamma

Barnen är syskon och - barn. Skulle de inte få tala med varandra? Hur verklighetsförankrat är HR:s resonemang här egentligen?

Ska det ligga barn i fatet att de är syskon? Tydligen anser  domarna i HR det.

4.

HR skriver vidare:

 I förevarande mål finns det ingen händelse som någon av de två målsägandena har

kunnat ange någon mer exakt tidpunkt för. ………. Detta är således ett exempel där en mer exakt tidsangivelse

hade gjort det möjligt att kontrollera uppgifternas riktighet gentemot yttre förhållanden.

Barn har andra tidsperspektiv, det verkar HR  inte ägna en tanke åt. Det är knappast något ovanligt att barn har svårt att ange exakt när övergrepp sker.  Ska inte en domstol  ha bättre kunskap  än så  när det gäller övergrepp på barn?

5.

Dessutom ägnar sig HR åt ett upphävande av trovärdigheten hos detta syskonpar genom att en annan flicka i

deras närhet verkar ha hittat på övergrepp, enligt HR.

Efter kontroll gjorde åklagaren bedömningen

att målsägande C:s uppgifter inte kunde stämma och att hennes påståenden om

sexuella övergrepp således inte var riktiga. Detta innebär givetvis inte att även målsägande

A och B behöver ha lämnat oriktiga uppgifter. Däremot innebär det att en person

– som särskilt målsägande A känner väl, som är ungefär jämnårig med målsägande A

och B och som de uppenbarligen har diskuterat sexuella övergrepp med – har varit

kapabel att lämnat oriktiga påståenden om sexuella övergrepp.

Längre fram i domen i domskälen återkommer detta:

Vid bedömningen av om de enskilda uppgifterna är korrekta måste vägas in att en någorlunda jämnårig bekant till dem,

som de umgåtts och samtalat med, har lämnat uppgifter om sexuella övergrepp som vid en närmare granskning

visat sig vara oriktiga och påhittade.

Trots att de skriver att det inte ska ha betydelse, väljer HR själva att återkomma till det i domskälen som något som

har en  avgörande betydelse för utfallet.

Den här domen är skriven på ett sätt som visar på dålig kunskap om barns reaktioner på övergrepp .

Detta både när det gäller hur barn berättar, hur de beter sig och vilka syften som HR väljer att anse att så unga barn

kan ha med att berätta om övergrepp.  Domen har målnr. B 430-12

Domen säger något om både värderingar och juridisk drift eftersom den går att se i ett sammanhang med andra liknande domar.

Det finns en rad märkliga domar sista tiden som gör att de här i fyra punkterna i debattartikeln borde väcka till

 besinning över vad som håller på att hända.

Och det  är inte endast när det gäller övergrepp på barn utan överhuvudtaget. Men barn lider dubbelt utav de här här kraven eftersom domstolsväsendet i  så hög utsträckning  är en domstol för starka människor.

Oftast synonymt med vuxna och män.

Några fall har tagits upp här i  tidigare inlägg:

Den friande våldtäktsdomen mot en flicka med aspbergers och det svårbegripliga resonemang rätten förde i det fallet.

De två männen som friades för människohandelsbrottet där rättens åsikt var att det inte förelåg något maktförhållande trots hot, tvång, utnyttjande av utsatt ställning i annat land och kvinnornas bakgrundshistoria.

Den friande domen mot en familjeklan som utnyttjat ett barn.

Den skrämande friande domen mot den handikappade flickan i Malmö.

Den friande domen i BDSMmålet, där målsägandes berättelse ignorerades  helt trots att det var misshandel.

Rätten valde att se misshandeln som frivillig, viket kan få förödande konsekvenser eftersom det i stort sett alltid är ett enkönat begrepp, där unga kvinnor blir slagna och män slår, precis som i samhället i övrigt,  vilket  - återigen - visas här.

Givetvis finns också HD:s friande domar som sätter en agenda som är obehaglig för alla som råkar befinna sig på fel plats  som tex  domen om samurajmannen, som ansågs för berusad för att fällas för försök till mord. Debattartikel om fallet.

Den domen skakar nog om de flesta. Plötsligt är man inte säker på att det är mordförsök att hugga en människa till döds ens.

HD har som bekant även en rad andra  märkliga friande domar i våldtäktsmål.

Sammantaget är den här debattartikeln oerhört viktig.

Det kan inte vara meningen att Sverige ska  ha  ett rättsväsende som lever sitt eget liv vid sidan av samhället.

Om ett lands rättsväsende inte är till för att skydda medborgarna utan istället väljer att genom  tolkningar av redan

fattade lagar skapa ett juridiskt extraterritoriellt land, så har landet Sverige plötsligt inget rättsväsende.

Och vad ska då medborgare i ett sådant land göra för att få rättvisa?